!

MEN VAD ÄR MITT PROBLEM?
vad jag än trycker i mig så går jag bara ner ännu mer. liksom vad jag än gör så barkar det åt helvete. och får panik varje gång jag ska väga mig och inser att jaha där försvann visst ett kilo till. är under 50-strecket igen och det gör mig bara... uppgiven. men det har väl med sköldkörteln att göra antar jag, vikten och matsmältningen far helt dit pepparn växer.

och så är det medicin, dag ut och dag in, alla dagar är likadana. vakna upp, medicin, somna om igen, gå upp, 50 hälsotabletter, plugga, plugga, ta medicin, somna, vakna, medicin, sova, piller, plugga, medicin. det är så sjukt enformigt, men det är bättre än att vara fast i stockholm i en skola jag inte trivs i med ett brustet hjärta och destruktivt beteende, det är ju värre. mycket värre. nu är jag ju iallafall stabil, men eftersom jag inte är fullständigt apatisk så gör ingen något, för så länge det är lite "krut" i mig så är jag tillräckligt stabil att klara mig, men det är liksom mitt eget självförsvar så jag inte ska bryta ihop av denna enformighet.

om det inte vore för medicinerna skulle jag ju vara lyckligast i världen, men sen inser man ju att om det inte vore för medicinerna skulle jag inte vara såhär heller, då skulle jag kanske vara apatisk och bara ligga där och få tillbaks alla mina symptom och depressioner och hit och dit och blablablabla.

jag orkar egentligen inte, jag är trött och arg och vill banne mig göra något åt vårdsystemet på åland för allting går alldeles för sakta och jag är fortfarande arg för att jag aldrig fick hjälp när jag behövde det som mest. jag var ju liksom tvungen att flippa ut helt och ta överdos på sömnpiller för att något skulle hända och jag borde ha fått hjälp innan det gick så jävla långt.

åh, förbannat, vilket långt inlägg det blev. men ingen läser ändå min blogg så att...