!

jag vet inte vad som flög i mig, men jag gick ut i ösregnet och bara gick, gick, gick. stannade till hos sofia, hon kom precis hem, sa hej och fick en klapp på kinden. sen vidare på promenaden, och jag kom på exakt hur larvig jag är.

hjärtesorg. men snälla rara du. hur många såna har det inte redan funnits? hur många hjärtesorger har folk inte redan kommit över? det kommer vara så många. så mångamångamånga kärlekar kvar, djupa, ytliga, korta, långa, intensiva, magiskatragiska, ologiska. du kommer gråta så många gånger till, alexandra, du kommer vilja dö utan att kunna göra det. det kommer vara oändliga nätter fyllda av ensamhet och längtan och du kommer hata det, men du kommer gå vidare precis som alla andra gör till slut.

kanske var det för att jag fick veta att lilla granntjejen har leukemi och har lagts in på sjukhus. att se förtvivlan där. då kom självinsikten som jag har saknat det senaste året fram igen och boom. vad gnäller jag för? jag är frisk, jag ser inte ut som quasimodo, jag har underbara vänner och det finns så mycket kvar att göra. spelar ingen roll att det som finns kvar att göra är klyschiga saker som typ musik, filmer, platser och idéer, det är sånt man lever för. det finns så mycket kvar och ens tid kan ta slut sådär bara. en krasch, så är man borta. oåterkallbart.

ska du slösa bort livet på att tänka på hur dum du har varit? du ska slösa bort livet på att tänka på hur smart du kan bli!