!

ångest. verkligen. jag orkar inte med mitt berg och dalbane-humör, orkar inte att jag inte vet var det kommer ifrån, orkar inte att atarax inte hjälper mig överhuvudtaget, jag är fortfarande uppspelt, alldeles för vaken för att kunna somna.

jag är rädd för att jag inte ska kunna komma över allt det här, att min puls kommer gå upp i 200 varje gång jag hör ditt namn i resten av mitt liv, att jag alltid ska bli lika förbannad om någon nämner dig, det är som hån i mina öron, som att de nämner dig med flit, som för att verkligen smeta det i ansiktet på mig; jag inte får vara med dig längre, men alla andra får. då blir det återfall somfan - och jag vill inte det. vill verkligen inte!

jensmannens trygga röst hjälper lite.