!

det är nånting med att det snart är 100 dagar sen, och att jag har varit ensam alldeles för länge, och att jag inte får komma ut och göra nånting, och att jag känner mig helt fastkedjad.

nästa fredag, vet ni vad jag tänker göra då? jag tänker bjuda hem alla som har lust att komma, och jag tänker vrida upp volymen, och jag tänker dränka sorgen i vin och sjunga winnerbäck högt och falskt ute på balkongen, och skratta och le och vara en glad jävla tonårsbrud (fast utan idomin på läpparna) för en gångs skull!

och jag tänker GLÖMMA, för livet ÄR inte en dans på rosor, och jag MÅSTE gå vidare, och det FUNKAR INTE om jag inte gör det, för jag kan inte leva i hjärtesorg i resten av mitt liv, kom igen alex han är inte ens värd det, ingen sån är värd en tår.

och samtidigt en underbar jävla triumf, för i skrivande stund sitter en annan och ångrar sig utav helvete, och säger det inte rätt ut, men jag hör det på hans ton, och det är så sinnessjukt galet skönt att för en gångs skull vara den som plågar, som nekar, som vägrar, och samtidigt skuldkänslorna för att jag tar ut all min egen sorg på någon som bara ville hålla om mig en gång till, men jag tänker aldrig släppa någon så nära igen, punkt slut.

så langa hit alkoholen, så langar jag alexandra 2.0. den okära, den starka, den obrytbara, inte den som skulle göra vadsomhelst för att behaga en idiot, utan den som aldrig faller för idioten igen, den alexandra som aldrig någonsin igen tänker göra sig så sårbar, hänga ut sig på det sättet, den som aldrig någonsin tänker ge bort sitt hjärta igen.

allt för en ful kille i en ful kappa. HA!
(ja, du är rätt ful, jag vet faktiskt inte vad jag ser i dig.)

jag vet att jag är elak också, men jag behöver vara elak, fattar ni det? jag måste vara elak så jag kommer vidare nu, inget mera snälla-ta-mig-igen!-jag-gör-vadsomhelst!, aldrig någonsin, jag tänker aldrig vara svag igen.